4 out of 5. Again!
The Janitors
BETYG FYRA KAJOR
First sign of delirium(Bonnier Amigo)
ROCK.
Fräscht, tungt och med attityd. Så skulle man kunna beskriva svenska Janitors albumdebut, flera år efter den uppmärksammade livedebuten som hobbyprojekt för ett gäng vaktmästare med musikalisk erfarenhet från konstellationer som Infinite Mass, Hell on Wheels och The Bear Quartet.
Inte sedan Nomads glansdagar har jag väl hört ett gäng svenska rocknördar med sådan garageattityd och förlängda märgen-känsla rätt in i magen som The Janitors. Gitarrerna är osannolikt distade, tunga och överstyrda, låtarna har något suggestivt rituellt över sig och bär drag av tidiga Velvet, med en sångare som låter som han har eld i baken och en pistol mot tinningen. Lika desperat som sammanbiten, alltså.
Kanske inget storverk i strikt musikalisk mening, men som sagt en attityd som övertygar i den tacksamt oslipade produktionen med Stefan Sundström vid mixerbordet. En rock´n roller han också.
Ulf Gustavsson
in english
Fresh, hard and with attitude. Thats one way to describe Swedish The Janitors debut album, several years after the acclaimed live debut as hobby project for a bunch of Janitors with musical experience from formations Like Infinite Mass, Hell on Wheels and The Bear Quartet.
Not since the heyday of The Nomads have I heard a bunch of Swedish rock geeks with such underground attitude and medulla oblongata-esteem right into the belly, as the Janitors. The Guitars are unlikely distorted, heavy and over-driven, the songs have something evocative ritual over them and wear characteristics of early Velvet Underground, with a singer who sounds like he has a fire in the ass and a pistol against his temple. Desperate at the same time resolute.
Perhaps not a masterpiece in the strict musical sense, but as I said, an attitude that convinces in the attack and rough production by Stefan Sundström at the mixing console.A rock’n roll, he also.
